Stavsjö Järnväg

Stafsjö Järnväg,  "Nunnebanan". Kolmårdens egen järnväg byggdes för att transportera insektsskadat timmer.

NUNNEFJÄRILEN FÖDDE EN JÄRNVÄG
1898-1902 skövlade larver av nunnefjäril flera tusen hektar skog i Kolmården. Förtida avverkning var nödvändig, men då behövdes också effektiva transporter. På initiativ av skogens ägare, konsul Enhörning, fick man kungligt tillstånd att bygga en elektrifierad smalspårig järnväg till hamn vid Bråviken. Den blev 18 km lång och anlades 1901-04. Virkestransporterna inleddes genast, men tågen drogs av ånglok och någon elektrifiering blev aldrig av. Trafik bedrevs sedan till nedläggningen 1939. Virke och trävaror dominerade helt transporterna, persontrafiken var begränsad och lades ned 1933.

Trafiken vid Nunnebanan krävde två-tre ånglok och som mest ca. 70 godsvagnar. För persontrafiken fanns två personvagnar, två  sommarvagnar och de sista åren en hembyggd motorvagn. I Mariefred finns nu ångloket VIRÅ, de två personvagnarna och några godsvagnar.

Linjen utgick från Kolmårdens station vid Bråviken, och fortsatte i branta stigningar till stationer i Stavsjö Bruk och Virå. Mellan dessa anlades lastplatser där det fanns behov att lasta timmer och virke. 

Trots att trafiken helt dominerades av trävaror gjorde järnvägen det möjligt för den fåtaliga lokalbefolkningen att resa bekvämt, främst till Norrköping genom anslutningen till Bråvikens ångbåtar. Även Kolmårdens sommargäster använde järnvägen för sina utflykter.

Boken om Nunnebanan

Bokens första kapitel beskriver bl.a. Kolmårdens befolkning, industrier och nästa avsnitt handlar om skadeinsekten Nunnefjärilen. Denna var ju grunden för byggandet av banan, då den framtvingade massiv avverkning av skadad skog. Kapitlen därefter handlar om hur banan byggdes, linjebeskrivning med beskrivning av stationer. Vidare finns en ingående genomgång av den rullande material som användes. Dessutom ett avsnitt om ångbåtstrafiken till Norrköping. Människorna bakom järnvägen, banans ägare, ledning och personal behandlas.