Helsingborg-Råå-Ramlösa järnväg (HRRJ)

Ett tåg med sommarvagnar står uppställt i gatan framför Helsingborgs Centralstation. Närmast syns vagnarna 9 och 10. Stationshuset bakom träden användes av stadens normalspåriga järnvägar. Kläderna berättar: Här färdas både hög och låg.

HRRJ  Helsingborg-Råå-Ramlösa Järnväg
 Brunnsgästernas bana – 1906 byggdes den om till normalspår
KORTLIVADE HRRJ VAR SVERIGES ENDA RIKTIGA DECAUVILLE-JÄRNVÄG
Trafiken på HRRJ inleddes 1891 och växte så snabbt att banan redan 1906 byggdes om till normalspår och eldrift. HRRJ var Sveriges enda ”riktiga” så kallade Decauvillebana, byggd enligt det franska systemet med detta namn. Det betydde bland annat att rälsen fästes på sliprar av stål i stället för trä, vilket annars var det vanliga. De fyra loken levererades av firma Decauville, de flesta vagnarna var svensktillverkade men enligt fransk förebild. Sex andra "riktiga" järnvägar hade samma spårvidd, men försvenskade systemet. 
Mellan maj och augusti reste Helsingborgsbor och andra till Ramlösa för att dricka brunn och bada. Brunnsgästerna gav underlag för en omfattande trafik under sommarmånaderna, men de första åren var trafiken inställd under vintern. Ungefär samtidigt med att järnvägen anlades, började Helsingborg växa. Kring sekelskiftet tillkom en mekanisk verkstad, ”Jern- och Lerkärlsfabrik” och annan industri. I Råå, 3,5 km söderut, fanns en lämplig hamn, mekanisk verkstad och kopparverk. Godstrafiken ökade som en följd.
Banan utgick från Helsingborgs centralstation och följde i stort sett kusten till Råå. Halvvägs, vid "Triangeln", grenades spåret mot öster till Ramlösa. Där korsades den normalspåriga järnvägen mot Hässleholm. 
Greven, ingenjören Fredrik A:son Posse tog initiativ till bygget av järnvägen. Han var dess dominerande ägare och anlade också många andra järnvägar.


Boken om HRRJ
Historien börjar år 1889 då man firade att 100 år hade gått sedan Franska revolutionen och det firades med en världsutställning i Paris. Som en del av utställningen ingick en decauvillejärnväg med 600 mm i spårvidd och den var
total 8 km lång om man räknar båda grenarna. Med denna järnväg transporterades drygt 6 miljoner resande på 6 månader. Den store järnvägsbyggaren, greve Fredrik Posse, lyckades intressera Helsingborgsborna att bygga en 600 mm-bana. Posse köpte in större delen av den rullande materielen från Paris till HRRJ. Utöver en beskrivning av Helsingborg från senare delen av 1800-talet så innehåller boken ett avsnitt om projektering och byggandet. Därtill kommer en beskrivning av den rullande materielen, utförlig personalförteckning samt trafikens utveckling och ekonomi. År 1906 gick det sista "600-tåget" och banan byggdes om till normalspår, eftersom persontrafiken och godstrafiken hade nått kapacitetstaket.